Du vet så lite. Som att jag betraktar ditt leende när du går förbi, som att jag lyssnar på våra låtar när jag vill gråta och bli känslosam.
Det är bara du, ditt namn, du, som kan få tårar ur mig. Jag kommer aldrig förstå mig på dig, eller vad du vill, och du kommer aldrig förstå dig på mig.
Jag vill tro att vi är så lika, men våra mönster bryts i kanten. Vi spelade charader där jag var skådespelaren med högt skynke. Jag lät dig svämma över, jag lät dig ta kontroll, skriva färdigt manuset och jag lät dig hålla i pennan. Det är jobbigt att man aldrig kan förstå sig på någon som man betraktar, och någon som man känner något för.
Eller jag vet inte ens om jag gör det längre.
Dina ord och handlingar får mig att bli tom.
Du får mig att hata dig, fast än jag tror att det aldrig riktigt går.
För hur kan man säga så? Efter allt, vill jag tro bättre om dig.
jag klarar inte detta mer. jag är förvirrad. jag vet inte vad jag känner längre..
så fort jag lyckats, så fort jag är i den stunden att glömma dig, och tänka; "fuck dig. om du inte vill ha mig, så är det väl din förlust? what you give is what you get. fattar inte ens vad jag ser i dig? för du är nobody egentligen." så fort såååå fort jag är där, så lyckas du dra tillbaka mig. inte medvetet, men du gör det ändå. och jag faller för det, såklart. sen är jag tillbaka på ruta nr 1.
jag har försökt tänka såhär, "vi passar bättre som vänner. det är det jag vill. jag tror nog att jag inbillade mig att jag tyckte om dig så mycket, bara för att jag egentligen ville ha dig. som vän. bara."
men samtidigt?.. nej. eller jo, klart jag vill att vi ska vara vänner, det vet jag att det är det ända som kommer förbli. men ändå..
jag palllar inte mer.
nu ska jag se till att göra något vettigt och inte sitta och tänka på dig.
för det är det minsta du förtjänar utav mig. i'm done.
När jag tänker tillbaks känner jag mig svag, jag har inte haft det lätt sen du gav dig av för min dröm var du och jag. Har försökt att glömma dig idag men du kommer bara tillbaks, jag vill börja om på nytt men då glömmer man något underbart...
Du berättar hur du kände och jag fäller en tår du hade skapat ett sår i mitt hjärta och det känns som min stjäl har blivit bländad.
Jag skakar på huvudet..jag har aldrig kännt mig så tung men jag saknar dig iallafall trots all skit du har gjort.
Jag är inget ängla barn, jag är ett vanligt barn som vill ha dig tillbaks men du har gjort det klart att det aldrig mer kommer att vara du och jag.
Men det ända jag tänker på är då det var vi två ... allting var så underbart, du var mitt allt...
det var du som öppna mitt hjärta, ja du var den rätta.
Saker förändrats men det gör inte du för det är samma jävla visa som du dragit förrut!
Vissa stunder var det bra andra var det skit men du var den jag älska i mitt liv och allt jag vill ha, du finns ingen annan det finns bara du!
Tänkt tillbaks på allt som var som du lämna när du gav dig av, det är dagar som jag vill ha kvar för mig är det alltid du och jag.
