♡

Jag plågas av ovissheten, hatar att inte veta. Hatar att gå runt på gatorna och undra om han tänker på mig lika ofta som jag tänker på honom. Jag blir förvirrad av hans beteende och hans dubbelspel driver mig till vansinne. Jag ser hur han pratar med andra tjejer, samtidigt som jag vet att han säger saker till mig som han inte säger till någon annan. Förvirring. Total förvirring. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte ha honom på låtsas. Jag vill inte känna doften av hans parfym på min finaste tröja och jag vill inte sakna hans skratt. Vill inte titta på bilder av honom och känna hur hjärtat slår snabbt. Jag hatar det.

För några dagar sen sa jag till en av mina vänner "jag hatar att jag har fallit för honom. den enda killen jag kan vara mig själv med, den enda killen som hör av sig även fast jag är så feg, den enda killen som förstår mig. jag hatar det, jag vill inte förstöra det vi har. varför har jag fallit för just honom?". och hon svarade "det är väl just därför. för att du kan vara dig själv med honom, för att han hör av sig fast du är feg, för att han är den enda som förstår dig. det är därför.". Precis så är det nog också. Jag tycker om honom för att han är som jag. Jag förstår inte varför han inte ser det. Men jag är rädd och vill inte visa mig svag så jag låtsas som att jag inte behöver honom, även fast jag gör det. 

Och nu kommer han säkert träffa någon annan. Någon som är både bättre, roligare och sötare än jag. Jag beskyller mig själv för att jag är så feg och rädd att bli sårad, men det är bara så svårt att berätta för honom vad jag känner. Så jävla svårt. Jag oroar mig hela tiden för att jag ska förlora honom. Flera nätter har jag legat vaken och längtat efter honom och förberett mig på ännu ett krossat hjärta för jag känner att det är på väg att hända igen. Tidvis tänker jag "äsch, jag klarar mig utan honom, livet går vidare", men egentligen vet jag att jag bara ljuger för mig själv. Det får inte hända. Om jag förlorar honom kommer jag aldrig mer våga bli kär i någon igen. Han får inte lämna mig ensam. Vi är precis likadana och därför passar vi bra ihop, det bara är så. Vi skulle ju inte släppa taget. Inte ens litegrann. 
Det var ju det vi sa. 
Det var ju det du lovade.