♡

Det är jobbigt att vara olyckligt kär. Jag vet. Jag har varit där och fastnat i träsket och hatat ovissheten mer än allt annat. Dansat bredvid honom i någon annans lägenhet och känt rysningarna längs ryggraden när han sagt mitt namn. Bestämt mig för att säga något om mina känslor men ångrat mig. Gång på gång.

Jag har inte haft någon att prata med, för det värsta jag vet är att sätta på mig offerkoftan och låta folk tycka synd om mig. Jag vill klara mig själv. Vill vara en stark person. Oftast går det bra, jag löser mina egna problem och de som inte går att lösa får ligga och trycka sönder bröstkorgen tills jag inte orkar mer. Då sätter jag in hörlurarna i öronen, blundar och lyssnar på musik så högt att jag inte märker av omvärlden. Tänker "Nu får han som han vill. Nu ligger jag och känner mig ensam och trasig på grund av honom, hoppas det känns bra nu". Fast det vet jag att det inte gör. Inte egentligen. För han har alltid brytt sig om mig på ett sätt som inte går att förklara. Han ville aldrig såra mig, det var aldrig medvetet, det är jag helt säker på. Allting bara hände.

Det går att hålla saker för sig själv, men bara till en viss punkt. Det kommer alltid komma en dag när det brister. När han tar någon annan i handen och låter någon annan ligga lutad mot hans axel och dricka upp hans öl. När han säger till någon annan att han bryr sig och att han alltid kommer göra det. När det finns någon annan. Då rasar allting. Jag vet hur det känns, för jag har varit där också. Jag har suttit i soffan på en hemmafest och sett hans rygg när han gått iväg och längtat efter hans doft så mycket att jag helt plötsligt blivit desperat och öppnat upp mig för någon för första gången. Pratat ut om allting med min bästa vän och gråtit mitt i en vägkorsning. Kramat om och lutat mig mot axlar som inte är hans. Hört mina killkomipsar ropa mitt namn från andra sidan gatan, som en bekräftelse på att allting är okej. Det var det inte då, men det är det nu. Det är okej nu. För när jag berättat allting för den människan jag utan tvekan skulle offra mitt liv för släppte allting. Som jag hade förutspått från första början. Och hon är den bästa vännen man kan ha för den kvällen sov jag på hennes soffa. Åt glass mitt i natten och tittade på Sex and the city tills vi slocknade. Blev försäkrad om att allting skulle gå över en dag, att jag förtjänade någon som inte leker med folks känslor. Och jag skakade på huvudet och sa att hon inte förstod någonting om hur jag kände fast egentligen förstod hon nog bättre än jag själv någonsin gjort.

När hjärtat väl gått sönder vet man aldrig hur länge det tar innan det blir helt igen. Det kan ta två veckor eller ett år. För mig tog det väldigt länge, men nu när allting är okej igen har jag lärt mig en sak: man måste våga chansa. Livet är för kort för att man ska gå miste om möjligheter och släppa taget om människor som betyder mer än ord kan förklara. Kanske låter det bara som en löjlig tonårsklyscha, men det är faktiskt sant. Visserligen fick jag mitt hjärta krossat när jag föll för någon som i sin tur föll för någon annan, och jag beskyllde mig själv för att jag aldrig vågade berätta om mina känslor för honom. Men jag blev i alla fall en livserfarenhet rikare. Och nu håller jag kanske på att falla för någon på nytt och om jag får chansen tänker jag inte låta den gå förlorad. Jag har fått mitt hjärta krossat en gång och jag vägrar låta det hända igen. Inte under de här omständigheterna.