Ibland undrar jag om vissa människor bara är menade för att vara själva. Inte passa ihop med någon. Klicka på alla plan. Ibland kan jag stanna upp och se på mig själv och tänka att ja men kanske är det mig det är fel på, kanske är jag så jävla störd i huvudet att jag inte kan ha ett förhållande med någon. Måste man kanske acceptera att man lever livet bäst i enbart sitt egna sällskap... är man så jävla fucked up från allt att man bara inte kan det där över huvud taget. Jag brukar ta kloka beslut i de flesta fall i mitt liv sen kommer kärleken och knackar på och jag bara står där med en hjärna som inte är tom utan fylld med kött och blod och senor och sen de där tankarna som man inte vet vad fan de är. Och så tittar jag på mig själv och blir rädd för att jag totalt har tappar greppet om mig själv mitt liv mitt hjärta min hjärna. Om jag bara inte vet någonting längre. Eller om det jag tror att jag vet är det sanna men egentligen, vad gör man när ens magkänsla inte säger en sak utan 10959834?
Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir lättare. Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så jävla ontoch vad gör man åt det då? Det öppna såren precis just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort.
Jag har aldrig tänkt det när jag tidigare suttit och tröstat mina vänner och deras krossade hjärtan. Jag har upprepat mantrat om och om igen, tiden läker alla sår, utan att själv förstå att det är inte tid man behöver, det är något som gör att man orkar med just nu. Nu vet jag det. Att man inte vill höra något skit om hur tiden läker (även om det är oj så sant. Verkligen sant).
Men jag har fortfarande inte kommit fram till vad man behöver. Vad man vill höra. Vad man vill göra.
Men jag tror att kanske, kanske... ska man bara göra allt man kan för att ha roligt i ledsna stunder. Sitt inte hemma och gråt ögonen ur dig. Vad som helst som är roligt. Det är okej att ha roligt. Det betyder inte att man är lycklig och har kommit över honom. Att såret har läkt. Det betyder nog bara att man vill skratta.
"I’VE LEARNED THAT NO MATTER WHAT HAPPENS, OR HOW BAD IT SEEMS TODAY, LIFE DOES GO ON, AND IT WILL BE BETTER TOMORROW. I’VE LEARNED THAT YOU CAN TELL A LOT ABOUT A PERSON BY THE WAY HE/SHE HANDLES THESE THREE THINGS: A RAINY DAY, LOST LUGGAGE, AND TANGLED CHRISTMAS TREE LIGHTS. I’VE LEARNED THAT REGARDLESS OF YOUR RELATIONSHIP WITH YOUR PARENTS, YOU’LL MISS THEM WHEN THEY’RE GONE FROM YOUR LIFE. I’VE LEARNED THAT MAKING A “LIVING” IS NOT THE SAME THING AS MAKING A “LIFE.” I’VE LEARNED THAT LIFE SOMETIMES GIVES YOU A SECOND CHANCE. I’VE LEARNED THAT YOU SHOULDN’T GO THROUGH LIFE WITH A CATCHER’S MITT ON BOTH HANDS; YOU NEED TO BE ABLE TO THROW SOMETHING BACK. I’VE LEARNED THAT WHENEVER I DECIDE SOMETHING WITH AN OPEN HEART, I USUALLY MAKE THE RIGHT DECISION. I’VE LEARNED THAT EVEN WHEN I HAVE PAINS, I DON’T HAVE TO BE ONE. I’VE LEARNED THAT EVERY DAY YOU SHOULD REACH OUT AND TOUCH SOMEONE. PEOPLE LOVE A WARM HUG, OR JUST A FRIENDLY PAT ON THE BACK. I’VE LEARNED THAT I STILL HAVE A LOT TO LEARN. I’VE LEARNED THAT PEOPLE WILL FORGET WHAT YOU SAID, PEOPLE WILL FORGET WHAT YOU DID, BUT PEOPLE WILL NEVER FORGET HOW YOU MADE THEM FEEL."
Det är så lätt att bli beroende av honom. Redan när man skakar hand med honom för första gången bestämmer man att man aldrig någonsin ska låta honom förtrolla en med sina ögon. Det är förbjudet. Det är det värsta som skulle kunna hända, så man lovar sig själv att det aldrig kommer hända heller. Han kommer alltid bara vara en vän, punkt slut. Men det är lättare sagt än gjort. Och när ögonen redan förtrollat en (det tar inte så länge, någon vecka eller två) så fortsätter man falla som en fura, gång på gång. För efter ögonen blir man förtrollad av hans skratt, sedan hans röst och efter det hans käkben. Man kan inte rå för det. Man försöker verkligen gömma sig för man orkar inte bli beroende av någon igen, det är så hemskt jobbigt att inte klara sig själv. Men efter några månader i hans sällskap tänker man att äsch, han är en bra kille. Han kommer inte släppa taget. Han är inte som alla andra. Han säger det själv också. Att han inte är som alla andra. Och alla ord som faller ur hans mun är sanna ord för förtrollade öron så man tror honom givetvis. Det är klart att han inte är som alla andra. Han är ju speciell. Så länge man är med honom går det bra. Då gör det ingenting om man är beroende av hans doft, röst, skratt, namn, ögon, för då får man sin dagliga dos av allt det där. Det är när han släpper taget som det gör ont. När han plötsligt slutar ringa, när långa samtal på stan byts ut mot korta "hej, hur mår du, jaha, vad bra, vi hörs", när det man förlitat sig på under flera månaders tid plötsligt bara försvinner. När beroendet finns kvar fast han har släppt taget. När man ligger vaken i flera timmar och bara längtar. Men man längtar förgäves.
Jag är omringad av människor. Mina vänner utbyter nyårshistorier och skrattar högt åt varandras skämt. En grupp äldre män smyger omkring på gatorna, vissa av dem alldeles för alkoholpåverkade för sitt eget bästa. Jag hälsar på en gammal klasskamrat och kramar om min bästa vän. Och helt plötsligt står han framför mig. Han som räddat mig från att gå sönder så många gånger, som fått blod att pulsera i okända ådror, som lagt handen på min axel och sagt "det finns ingen som du". Han. Jag kan inte ens räkna antalet texter jag skrivit om honom. Plötsligt står han framför mig med händerna i fickorna och han ger mig ett försiktigt "gott nytt år". Det är trevande, nästan frågande, men jag besvarar det glatt och säger att det är roligt att se honom. Han frågar "kan jag inte få en kram?" och jag säger "javisst kan du det", och så kramas vi. Vinterluft. Snöflingor i håret. Två år passerar framför mina ögon under de sekunderna jag är i hans armar. Jag backar undan och betraktar honom på avstånd. Ögonen är lika fyllda av liv som de alltid varit och leendet är fortfarande lite snett, charmigt, inte perfekt men det brukade vara det finaste jag visste. Jag förstår att jag en gång i tiden fallit som en fura för honom, men just då gör jag inte det. Den tiden är över. Och det är en befrielse att kunna prata med honom utan att snubbla på orden och att kunna dra in hans doft utan att bli knäsvag. Det är en befrielse utan dess like. Han lägger handen på min axel och förklarar att han måste rusa vidare, men att det var roligt att träffas och att vi måste ses snart. Jag nickar bara och säger "detsamma" av ren artighet. Han försvinner bakom ryggen på mig och jag känner mig tvingad att vända mig om. Jag ser hur han lägger armen runt någon annan, hur de vinglar fram längs den smala trottoaren och han lutar sig mot hennes huvud. Och just då kommer jag på mig själv med att le, för jag ser hur lycklig han är. Jag hade inte sett det för två år sedan, men nu ser jag det. Att få se honom lycklig är det enda som betyder någonting, även om det innebär att han är det med någon annan. Jag fortsätter le när jag vänder mig mot mina vänner igen. Det är lördag kväll. Jag andas vinterluft och häller upp mangovin i en plastmugg. Tänker på hans charmiga leende som en gång gjort mig knäsvag. Och så skålar vi in 2012.
