Ibland undrar jag om vissa människor bara är menade för att vara själva. Inte passa ihop med någon. Klicka på alla plan. Ibland kan jag stanna upp och se på mig själv och tänka att ja men kanske är det mig det är fel på, kanske är jag så jävla störd i huvudet att jag inte kan ha ett förhållande med någon. Måste man kanske acceptera att man lever livet bäst i enbart sitt egna sällskap... är man så jävla fucked up från allt att man bara inte kan det där över huvud taget. Jag brukar ta kloka beslut i de flesta fall i mitt liv sen kommer kärleken och knackar på och jag bara står där med en hjärna som inte är tom utan fylld med kött och blod och senor och sen de där tankarna som man inte vet vad fan de är. Och så tittar jag på mig själv och blir rädd för att jag totalt har tappar greppet om mig själv mitt liv mitt hjärta min hjärna. Om jag bara inte vet någonting längre. Eller om det jag tror att jag vet är det sanna men egentligen, vad gör man när ens magkänsla inte säger en sak utan 10959834?
Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir lättare. Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så jävla ontoch vad gör man åt det då? Det öppna såren precis just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort.
Jag har aldrig tänkt det när jag tidigare suttit och tröstat mina vänner och deras krossade hjärtan. Jag har upprepat mantrat om och om igen, tiden läker alla sår, utan att själv förstå att det är inte tid man behöver, det är något som gör att man orkar med just nu. Nu vet jag det. Att man inte vill höra något skit om hur tiden läker (även om det är oj så sant. Verkligen sant).
Men jag har fortfarande inte kommit fram till vad man behöver. Vad man vill höra. Vad man vill göra.
Men jag tror att kanske, kanske... ska man bara göra allt man kan för att ha roligt i ledsna stunder. Sitt inte hemma och gråt ögonen ur dig. Vad som helst som är roligt. Det är okej att ha roligt. Det betyder inte att man är lycklig och har kommit över honom. Att såret har läkt. Det betyder nog bara att man vill skratta.
"I’VE LEARNED THAT NO MATTER WHAT HAPPENS, OR HOW BAD IT SEEMS TODAY, LIFE DOES GO ON, AND IT WILL BE BETTER TOMORROW. I’VE LEARNED THAT YOU CAN TELL A LOT ABOUT A PERSON BY THE WAY HE/SHE HANDLES THESE THREE THINGS: A RAINY DAY, LOST LUGGAGE, AND TANGLED CHRISTMAS TREE LIGHTS. I’VE LEARNED THAT REGARDLESS OF YOUR RELATIONSHIP WITH YOUR PARENTS, YOU’LL MISS THEM WHEN THEY’RE GONE FROM YOUR LIFE. I’VE LEARNED THAT MAKING A “LIVING” IS NOT THE SAME THING AS MAKING A “LIFE.” I’VE LEARNED THAT LIFE SOMETIMES GIVES YOU A SECOND CHANCE. I’VE LEARNED THAT YOU SHOULDN’T GO THROUGH LIFE WITH A CATCHER’S MITT ON BOTH HANDS; YOU NEED TO BE ABLE TO THROW SOMETHING BACK. I’VE LEARNED THAT WHENEVER I DECIDE SOMETHING WITH AN OPEN HEART, I USUALLY MAKE THE RIGHT DECISION. I’VE LEARNED THAT EVEN WHEN I HAVE PAINS, I DON’T HAVE TO BE ONE. I’VE LEARNED THAT EVERY DAY YOU SHOULD REACH OUT AND TOUCH SOMEONE. PEOPLE LOVE A WARM HUG, OR JUST A FRIENDLY PAT ON THE BACK. I’VE LEARNED THAT I STILL HAVE A LOT TO LEARN. I’VE LEARNED THAT PEOPLE WILL FORGET WHAT YOU SAID, PEOPLE WILL FORGET WHAT YOU DID, BUT PEOPLE WILL NEVER FORGET HOW YOU MADE THEM FEEL."
Det är så lätt att bli beroende av honom. Redan när man skakar hand med honom för första gången bestämmer man att man aldrig någonsin ska låta honom förtrolla en med sina ögon. Det är förbjudet. Det är det värsta som skulle kunna hända, så man lovar sig själv att det aldrig kommer hända heller. Han kommer alltid bara vara en vän, punkt slut. Men det är lättare sagt än gjort. Och när ögonen redan förtrollat en (det tar inte så länge, någon vecka eller två) så fortsätter man falla som en fura, gång på gång. För efter ögonen blir man förtrollad av hans skratt, sedan hans röst och efter det hans käkben. Man kan inte rå för det. Man försöker verkligen gömma sig för man orkar inte bli beroende av någon igen, det är så hemskt jobbigt att inte klara sig själv. Men efter några månader i hans sällskap tänker man att äsch, han är en bra kille. Han kommer inte släppa taget. Han är inte som alla andra. Han säger det själv också. Att han inte är som alla andra. Och alla ord som faller ur hans mun är sanna ord för förtrollade öron så man tror honom givetvis. Det är klart att han inte är som alla andra. Han är ju speciell. Så länge man är med honom går det bra. Då gör det ingenting om man är beroende av hans doft, röst, skratt, namn, ögon, för då får man sin dagliga dos av allt det där. Det är när han släpper taget som det gör ont. När han plötsligt slutar ringa, när långa samtal på stan byts ut mot korta "hej, hur mår du, jaha, vad bra, vi hörs", när det man förlitat sig på under flera månaders tid plötsligt bara försvinner. När beroendet finns kvar fast han har släppt taget. När man ligger vaken i flera timmar och bara längtar. Men man längtar förgäves.
Jag är omringad av människor. Mina vänner utbyter nyårshistorier och skrattar högt åt varandras skämt. En grupp äldre män smyger omkring på gatorna, vissa av dem alldeles för alkoholpåverkade för sitt eget bästa. Jag hälsar på en gammal klasskamrat och kramar om min bästa vän. Och helt plötsligt står han framför mig. Han som räddat mig från att gå sönder så många gånger, som fått blod att pulsera i okända ådror, som lagt handen på min axel och sagt "det finns ingen som du". Han. Jag kan inte ens räkna antalet texter jag skrivit om honom. Plötsligt står han framför mig med händerna i fickorna och han ger mig ett försiktigt "gott nytt år". Det är trevande, nästan frågande, men jag besvarar det glatt och säger att det är roligt att se honom. Han frågar "kan jag inte få en kram?" och jag säger "javisst kan du det", och så kramas vi. Vinterluft. Snöflingor i håret. Två år passerar framför mina ögon under de sekunderna jag är i hans armar. Jag backar undan och betraktar honom på avstånd. Ögonen är lika fyllda av liv som de alltid varit och leendet är fortfarande lite snett, charmigt, inte perfekt men det brukade vara det finaste jag visste. Jag förstår att jag en gång i tiden fallit som en fura för honom, men just då gör jag inte det. Den tiden är över. Och det är en befrielse att kunna prata med honom utan att snubbla på orden och att kunna dra in hans doft utan att bli knäsvag. Det är en befrielse utan dess like. Han lägger handen på min axel och förklarar att han måste rusa vidare, men att det var roligt att träffas och att vi måste ses snart. Jag nickar bara och säger "detsamma" av ren artighet. Han försvinner bakom ryggen på mig och jag känner mig tvingad att vända mig om. Jag ser hur han lägger armen runt någon annan, hur de vinglar fram längs den smala trottoaren och han lutar sig mot hennes huvud. Och just då kommer jag på mig själv med att le, för jag ser hur lycklig han är. Jag hade inte sett det för två år sedan, men nu ser jag det. Att få se honom lycklig är det enda som betyder någonting, även om det innebär att han är det med någon annan. Jag fortsätter le när jag vänder mig mot mina vänner igen. Det är lördag kväll. Jag andas vinterluft och häller upp mangovin i en plastmugg. Tänker på hans charmiga leende som en gång gjort mig knäsvag. Och så skålar vi in 2012.
1. Hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till? – Sofia, ithink.
2. Vad kan du verkligen inte äta? – bönor
3. Vilken var den senaste filmen du såg? - 500 days of summer.
4. Har du bra självförtroende? – nej, tyvärr
5. Äger du en onepiece? – nej :(
6. Snusar eller röker du? - nej
7. Beskriv ditt drömutseende – Willa Holland
eller
Natalie Portman
eller
Andriana Lima
eller
Megan Fox
eller
Nina Dobrev
8. Skriv namnet på någon du ser upp till – mina föräldrar
9. Någon du har kysst – min spegelbild
10. Den du saknar – farmor och farfar
11. Den du senast sov över hos – elin
12. Vem skrev du senast med på Facebook? - stella
13. Är du nöjd med din profilbild på Facebook? – ja, ändå.. det är ju min profilbild så jag måste väl vara liiiite nöjd
14. Vad väljer du, godis eller chips? – godis
15. Hur många har du haft sex med? – ingen
16. Skäms du över någon som du haft sex med? –
17. Vem skicka du senast ett sms till? - louise
18. Din absolut sämsta egenskap? – finns några stycken..
19. Din bästa egenskap? – haha det vet jag inte
20. En låt du är beroende av just nu –
21. Vad stod det i ditt senaste inkomna sms? – vet inte orkar inte kolla
22. Har du kysst ett ex efter att ni gjort slut? - nä
23. Kan man vara vän med sitt ex? – kan man väl
24. Har du kysst en kompis? - ja
25. Hur ofta dricker du alkohol? - aldrig typ
26. Vad är din åsikt om droger/folk som tar droger? – att de förstör för sig själva.
27. Har du provat på droger/rökt på någon gång? – nej, aldrig.
28. Hade du kunnat ha distansförhållande? - hade inte kunnat ha något förhållande alls.. haha
29. Vad handlade din senaste dröm om? – hemlis
30. Vad väger du? Är du nöjd med det? – 1 ton. skit nöjd!
31. Hur lång är du? Är du nöjd med det? – 165 typ. Nej
32. Vilken är den bästa svenska filmen? – kommer inte på, men typ... tzatsiki?
33. De bästa svenska skådespelarna? – fan. minns inte vad han hette :(
34. Vilken väljer du, Harry Potter eller Twilight? – hmmm.. twilight
35. Ditt humör för tillfället? – trött
36. En vacker person – Louise ♥
37. Accepterar du okända som vänner på Facebook? - haha nä
38. Vem kramade du senast? - min mammuuu
39. Vem träffade du senast? – min mamma, eller vaaa? vadå "träffa"?
40. Är du kär just nu? – nej
41. Någon du vill träffa - pow, vänta.. ska göra en lista
42. När grät du senast? Varför? – minns inte faktiskt..
43. Sminkar du dig varje dag? - ja
44. Vem är du mest lik, mamma eller pappa? – pappa
45. Är du helsvensk? - nej
46. Den bästa bloggen? – loveislikeoxygen
47. En artist du inte gillar – magnus uggla
48. En artist du gillar – chris brown, tyga, drake, j.cole, kanye west, jay-z, beyonce, p.diddy, christina aguilera, missy elliot, ciara, busta rhymes, birdy, coldplay, onerepublic, shakira, the pussycat dolls, sean paul, kan fortsätta hela kvällen....
49. Är du en nagelbitare? - nja, nej.
50. Vad vill du bli när du blir äldre? - rik (såklart)
Det krävdes en blick. En reaktion. Blod som koagulerade i ådror jag inte ens visste existerade. Hårstrån som reste sig på armar av en enkel beröring. Det kunde vara ett handslag. En kram. En arm runt en frusen axel. Det spelade ingen roll. Jag visste att han var äkta. Det var därför jag aldrig släppte taget, det var därför jag aldrig gav upp. Känslan av att han var för bra för mig var vanligtvis slående och jag var ofta rädd att jag inte skulle klara mig utan honom. Att min värld skulle rasa samman när (inte om) han gick och att mitt hjärta skulle sluta slå när jag inte fick höra hans röst. Det var vanligt förekommande och på kvällarna när han inte hörde av sig kunde jag sitta i mitt rum och undra vad jag gjort för fel. Analysera vilka ord jag sagt och vilka signaler jag gett. Klandrat mig själv, hatat honom, tyckt synd om mig själv, saknat honom.
Jag vet inte vem som släppte taget först - jag eller han. Det spelar nog ingen roll egentligen. Skuldkänslorna ligger ändå och tynger ner mina axlar och de ångestfyllda känslorna skaver mot mitt bröst. Jag kan inte göra något åt det. Jag saknar honom. Alldeles för mycket. Men det kommer gå över, jag vet det. Jag är bra på att bearbeta saker och jag är bra på att stänga ute människor ur mitt liv om jag vill det. Det har gått flera veckor, kanske månader sedan vi pratade nu. Det har blivit precis som jag befarade. Vi gled ifrån varandra och det gick egentligen alldeles för fort för jag hann knappt reagera. Men vet ni vad? Jag gick inte sönder. Min värld rasade inte samman. Jag överlevde. Och hjärtat slår fortfarande.
