♡

Nej, det är inte så jättebra just nu. Mitt mående är mer schitzofrent än någonsin och jag kämpar med att försöka behålla något sorts lugn inom mig. Under en dag rinner det igenom så mycket olika känslor i mig, jag går igenom precis varenda känsla man kan ha, varje dag. Förstår ni hur påfrestande det är för psyket? Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande. Känslor har varit mer långvariga än vad de är nu, om jag är ledsen så är jag ledsen i alla fall ett litet tag och när jag är glad, ja då är det så ett tag. Men nu går jag igenom tiotals starka känslor varje dag och det tär på mitt hjärta på ett fruktansvärt sätt. Jag känner mig utmattad.

Precis så är det. Jag känner mig utmattad. Men sen kan det ta några minuter och så känner jag mig starkare än någonsin, oövervinnerlig. Det tröttar ut mitt hjärta och min hjärna och jag börjar bli rädd för att de inte klarar så mycket mer. Jag längtar till den dagen balans blir ett nyckelord i mitt liv och harmoni en del av min vardag men inser att det troligen är flera år kvar dit.

Tålamod är mitt nya ord. Jag försöker göra mig bekväm med tanken på att det är såhär jag är, och att det är en övergående fas. Jag kommer bli mig själv igen. Jag måste bara ha tålamod.

Det hände någonting som gjorde att jag inte kunde blogga på några dagar som skakade om mitt lilla hjärta på ett fruktansvärt sätt. Och livet känns nu mer diffust än någonsin. Jag vet verkligen ingenting om någonting längre. Ibland tänker jag att jag så gärna skulle vilja att någon kom och räddade mig, men sen kommer jag på att det aldrig har hänt och aldrig kommer hända, man får bara ta ett djupt andetag och ha tålamod i sorgen.