♡

Det krävdes en blick. En reaktion. Blod som koagulerade i ådror jag inte ens visste existerade. Hårstrån som reste sig på armar av en enkel beröring. Det kunde vara ett handslag. En kram. En arm runt en frusen axel. Det spelade ingen roll. Jag visste att han var äkta. Det var därför jag aldrig släppte taget, det var därför jag aldrig gav upp. Känslan av att han var för bra för mig var vanligtvis slående och jag var ofta rädd att jag inte skulle klara mig utan honom. Att min värld skulle rasa samman när (inte om) han gick och att mitt hjärta skulle sluta slå när jag inte fick höra hans röst. Det var vanligt förekommande och på kvällarna när han inte hörde av sig kunde jag sitta i mitt rum och undra vad jag gjort för fel. Analysera vilka ord jag sagt och vilka signaler jag gett. Klandrat mig själv, hatat honom, tyckt synd om mig själv, saknat honom.

Jag vet inte vem som släppte taget först - jag eller han. Det spelar nog ingen roll egentligen. Skuldkänslorna ligger ändå och tynger ner mina axlar och de ångestfyllda känslorna skaver mot mitt bröst. Jag kan inte göra något åt det. Jag saknar honom. Alldeles för mycket. Men det kommer gå över, jag vet det. Jag är bra på att bearbeta saker och jag är bra på att stänga ute människor ur mitt liv om jag vill det. 
Det har gått flera veckor, kanske månader sedan vi pratade nu. Det har blivit precis som jag befarade. Vi gled ifrån varandra och det gick egentligen alldeles för fort för jag hann knappt reagera. Men vet ni vad? 
Jag gick inte sönder. Min värld rasade inte samman. Jag överlevde. Och hjärtat slår fortfarande.