♡

Jag är omringad av människor. Mina vänner utbyter nyårshistorier och skrattar högt åt varandras skämt. En grupp äldre män smyger omkring på gatorna, vissa av dem alldeles för alkoholpåverkade för sitt eget bästa. Jag hälsar på en gammal klasskamrat och kramar om min bästa vän. Och helt plötsligt står han framför mig. Han som räddat mig från att gå sönder så många gånger, som fått blod att pulsera i okända ådror, som lagt handen på min axel och sagt "det finns ingen som du". Han. Jag kan inte ens räkna antalet texter jag skrivit om honom. Plötsligt står han framför mig med händerna i fickorna och han ger mig ett försiktigt "gott nytt år". Det är trevande, nästan frågande, men jag besvarar det glatt och säger att det är roligt att se honom. Han frågar "kan jag inte få en kram?" och jag säger "javisst kan du det", och så kramas vi. Vinterluft. Snöflingor i håret. Två år passerar framför mina ögon under de sekunderna jag är i hans armar. Jag backar undan och betraktar honom på avstånd. Ögonen är lika fyllda av liv som de alltid varit och leendet är fortfarande lite snett, charmigt, inte perfekt men det brukade vara det finaste jag visste. Jag förstår att jag en gång i tiden fallit som en fura för honom, men just då gör jag inte det. Den tiden är över. Och det är en befrielse att kunna prata med honom utan att snubbla på orden och att kunna dra in hans doft utan att bli knäsvag. Det är en befrielse utan dess like. Han lägger handen på min axel och förklarar att han måste rusa vidare, men att det var roligt att träffas och att vi måste ses snart. Jag nickar bara och säger "detsamma" av ren artighet. Han försvinner bakom ryggen på mig och jag känner mig tvingad att vända mig om. Jag ser hur han lägger armen runt någon annan, hur de vinglar fram längs den smala trottoaren och han lutar sig mot hennes huvud. Och just då kommer jag på mig själv med att le, för jag ser hur lycklig han är. Jag hade inte sett det för två år sedan, men nu ser jag det. Att få se honom lycklig är det enda som betyder någonting, även om det innebär att han är det med någon annan. Jag fortsätter le när jag vänder mig mot mina vänner igen. Det är lördag kväll. Jag andas vinterluft och häller upp mangovin i en plastmugg. Tänker på hans charmiga leende som en gång gjort mig knäsvag. Och så skålar vi in 2012.