Du vet så lite. Som att jag betraktar ditt leende när du går förbi, som att jag lyssnar på våra låtar när jag vill gråta och bli känslosam.

Det är bara du, ditt namn, du, som kan få tårar ur mig. Jag kommer aldrig förstå mig på dig, eller vad du vill, och du kommer aldrig förstå dig på mig.

Jag vill tro att vi är så lika, men våra mönster bryts i kanten. Vi spelade charader där jag var skådespelaren med högt skynke. Jag lät dig svämma över, jag lät dig ta kontroll, skriva färdigt manuset och jag lät dig hålla i pennan. Det är jobbigt att man aldrig kan förstå sig på någon som man betraktar, och någon som man känner något för.

Eller jag vet inte ens om jag gör det längre.

Dina ord och handlingar får mig att bli tom.

Du får mig att hata dig, fast än jag tror att det aldrig riktigt går.

För hur kan man säga så? Efter allt, vill jag tro bättre om dig.