Det gör ont att vara olyckligt kär.
Jag vet hur det känns. Jag har varit där och det skulle kunna få ett helt kapitel i min bok som jag någon gång hoppas få ge ut. Jag vet hur det känns att hata och älska på samma gång. Jag vet hur det känns att få hjärtat utrivet och trampat på. Jag vet hur det känns att bli behandlad som skit. Det gör ondare än allt annat att inte bli sedd. Att stå bredvid honom i elevfiket när han pratar med en annan tjej. Jag vet hur det är att ligga ensam hemma och låta det svarta sminket färga av sig på de vita lakanen. Jag vet hur det är att smsa någon utan att få ett svar. Jag vet hur det är att springa flera kvarter med gråten i halsen och inte stanna förrän man är hemma. Det spelar ändå ingen roll. Det finns ingenstans att gömma sig från olycklig kärlek. 

Alldeles för många gånger har jag gjort saker på hans villkor. Jag har alltid träffat honom när det passat honom. Och jag har varit så dum och tagit emot hans hårda ord och jag har gråtit när vi har bråkat men jag har alltid, alltid förlåtit honom. Tänkt att det nog är värt att glömma och förlåta, för kanske kanske tycker han om mig utan att jag vet om det. Jag har letat överallt efter känslor som varit försvunna och undrat var de funnits någonstans. Om de funnits överhuvudtaget. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel. Jag ville bara få honom att älska all musik, alla känslor, alla dofter. Så som han fick mig att göra. Allting han tyckte om blev underbart för mig. Ibland lämnade jag min jacka hemma för att jag skulle få låna hans. För hans jacka doftade så gott och den kändes så rätt runt mina axlar. Jag kunde längta efter att få lägga armarna runt hans hals och röra hans nacke och känna doften av hans hår. Samtidigt visste jag att jag aldrig skulle få hålla om honom på ett sådant kärleksfullt sätt. 
Det som gjorde mest ont var inte att vi aldrig blev tillsammans. Det som gjorde att jag blev trasig och ledsen på insidan var att jag visste att ibland när jag låg där hemma och grät och svor och hatade mig själv så befann han sig någon annanstans och värmde en annan tjej i kylan. Strök någon annans kind och kysste någon annans panna. Och det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. 

Till er som också har känt såhär: gå inte sönder. Slösa inte bort fredagskvällar på att ligga hemma och tänka "jag förtjänar inte att ha roligt med mina vänner". För det gjorde jag, och det ångrar jag. Jag ångrar det så in i helvete. Nu vet jag att det finns andra killar som kan behandla mig på ett bättre sätt än han har gjort, och olycklig kärlek går faktiskt över. Det finns någon för alla. Nu kan jag titta honom i ögonen utan att känna varken kärlek eller hat, för jag är inte beroende av honom längre. Jag kan stå på egna ben och jag kan kyssa andra killar och jag kan dansa hela nätterna för jag känner ingenting för honom längre. Och aldrig mer ska jag låta mig själv dra täcket över huvudet och gråta och tänka "fan, vad jag är dålig och värdelös". Aldrig någonsin. För den killen som får mig att tänka så är inte värd mina tårar.