Ibland undrar jag om vissa människor bara är menade för att vara själva. Inte passa ihop med någon. Klicka på alla plan. Ibland kan jag stanna upp och se på mig själv och tänka att ja men kanske är det mig det är fel på, kanske är jag så jävla störd i huvudet att jag inte kan ha ett förhållande med någon. Måste man kanske acceptera att man lever livet bäst i enbart sitt egna sällskap... är man så jävla fucked up från allt att man bara inte kan det där över huvud taget. Jag brukar ta kloka beslut i de flesta fall i mitt liv sen kommer kärleken och knackar på och jag bara står där med en hjärna som inte är tom utan fylld med kött och blod och senor och sen de där tankarna som man inte vet vad fan de är. Och så tittar jag på mig själv och blir rädd för att jag totalt har tappar greppet om mig själv mitt liv mitt hjärta min hjärna. Om jag bara inte vet någonting längre. Eller om det jag tror att jag vet är det sanna men egentligen, vad gör man när ens magkänsla inte säger en sak utan 10959834?
Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir lättare. Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så jävla ontoch vad gör man åt det då? Det öppna såren precis just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort.
Jag har aldrig tänkt det när jag tidigare suttit och tröstat mina vänner och deras krossade hjärtan. Jag har upprepat mantrat om och om igen, tiden läker alla sår, utan att själv förstå att det är inte tid man behöver, det är något som gör att man orkar med just nu. Nu vet jag det. Att man inte vill höra något skit om hur tiden läker (även om det är oj så sant. Verkligen sant).
Men jag har fortfarande inte kommit fram till vad man behöver. Vad man vill höra. Vad man vill göra.
Men jag tror att kanske, kanske... ska man bara göra allt man kan för att ha roligt i ledsna stunder. Sitt inte hemma och gråt ögonen ur dig. Vad som helst som är roligt. Det är okej att ha roligt. Det betyder inte att man är lycklig och har kommit över honom. Att såret har läkt. Det betyder nog bara att man vill skratta.
"I’VE LEARNED THAT NO MATTER WHAT HAPPENS, OR HOW BAD IT SEEMS TODAY, LIFE DOES GO ON, AND IT WILL BE BETTER TOMORROW. I’VE LEARNED THAT YOU CAN TELL A LOT ABOUT A PERSON BY THE WAY HE/SHE HANDLES THESE THREE THINGS: A RAINY DAY, LOST LUGGAGE, AND TANGLED CHRISTMAS TREE LIGHTS. I’VE LEARNED THAT REGARDLESS OF YOUR RELATIONSHIP WITH YOUR PARENTS, YOU’LL MISS THEM WHEN THEY’RE GONE FROM YOUR LIFE. I’VE LEARNED THAT MAKING A “LIVING” IS NOT THE SAME THING AS MAKING A “LIFE.” I’VE LEARNED THAT LIFE SOMETIMES GIVES YOU A SECOND CHANCE. I’VE LEARNED THAT YOU SHOULDN’T GO THROUGH LIFE WITH A CATCHER’S MITT ON BOTH HANDS; YOU NEED TO BE ABLE TO THROW SOMETHING BACK. I’VE LEARNED THAT WHENEVER I DECIDE SOMETHING WITH AN OPEN HEART, I USUALLY MAKE THE RIGHT DECISION. I’VE LEARNED THAT EVEN WHEN I HAVE PAINS, I DON’T HAVE TO BE ONE. I’VE LEARNED THAT EVERY DAY YOU SHOULD REACH OUT AND TOUCH SOMEONE. PEOPLE LOVE A WARM HUG, OR JUST A FRIENDLY PAT ON THE BACK. I’VE LEARNED THAT I STILL HAVE A LOT TO LEARN. I’VE LEARNED THAT PEOPLE WILL FORGET WHAT YOU SAID, PEOPLE WILL FORGET WHAT YOU DID, BUT PEOPLE WILL NEVER FORGET HOW YOU MADE THEM FEEL."
Det är så lätt att bli beroende av honom. Redan när man skakar hand med honom för första gången bestämmer man att man aldrig någonsin ska låta honom förtrolla en med sina ögon. Det är förbjudet. Det är det värsta som skulle kunna hända, så man lovar sig själv att det aldrig kommer hända heller. Han kommer alltid bara vara en vän, punkt slut. Men det är lättare sagt än gjort. Och när ögonen redan förtrollat en (det tar inte så länge, någon vecka eller två) så fortsätter man falla som en fura, gång på gång. För efter ögonen blir man förtrollad av hans skratt, sedan hans röst och efter det hans käkben. Man kan inte rå för det. Man försöker verkligen gömma sig för man orkar inte bli beroende av någon igen, det är så hemskt jobbigt att inte klara sig själv. Men efter några månader i hans sällskap tänker man att äsch, han är en bra kille. Han kommer inte släppa taget. Han är inte som alla andra. Han säger det själv också. Att han inte är som alla andra. Och alla ord som faller ur hans mun är sanna ord för förtrollade öron så man tror honom givetvis. Det är klart att han inte är som alla andra. Han är ju speciell. Så länge man är med honom går det bra. Då gör det ingenting om man är beroende av hans doft, röst, skratt, namn, ögon, för då får man sin dagliga dos av allt det där. Det är när han släpper taget som det gör ont. När han plötsligt slutar ringa, när långa samtal på stan byts ut mot korta "hej, hur mår du, jaha, vad bra, vi hörs", när det man förlitat sig på under flera månaders tid plötsligt bara försvinner. När beroendet finns kvar fast han har släppt taget. När man ligger vaken i flera timmar och bara längtar. Men man längtar förgäves.
Jag är omringad av människor. Mina vänner utbyter nyårshistorier och skrattar högt åt varandras skämt. En grupp äldre män smyger omkring på gatorna, vissa av dem alldeles för alkoholpåverkade för sitt eget bästa. Jag hälsar på en gammal klasskamrat och kramar om min bästa vän. Och helt plötsligt står han framför mig. Han som räddat mig från att gå sönder så många gånger, som fått blod att pulsera i okända ådror, som lagt handen på min axel och sagt "det finns ingen som du". Han. Jag kan inte ens räkna antalet texter jag skrivit om honom. Plötsligt står han framför mig med händerna i fickorna och han ger mig ett försiktigt "gott nytt år". Det är trevande, nästan frågande, men jag besvarar det glatt och säger att det är roligt att se honom. Han frågar "kan jag inte få en kram?" och jag säger "javisst kan du det", och så kramas vi. Vinterluft. Snöflingor i håret. Två år passerar framför mina ögon under de sekunderna jag är i hans armar. Jag backar undan och betraktar honom på avstånd. Ögonen är lika fyllda av liv som de alltid varit och leendet är fortfarande lite snett, charmigt, inte perfekt men det brukade vara det finaste jag visste. Jag förstår att jag en gång i tiden fallit som en fura för honom, men just då gör jag inte det. Den tiden är över. Och det är en befrielse att kunna prata med honom utan att snubbla på orden och att kunna dra in hans doft utan att bli knäsvag. Det är en befrielse utan dess like. Han lägger handen på min axel och förklarar att han måste rusa vidare, men att det var roligt att träffas och att vi måste ses snart. Jag nickar bara och säger "detsamma" av ren artighet. Han försvinner bakom ryggen på mig och jag känner mig tvingad att vända mig om. Jag ser hur han lägger armen runt någon annan, hur de vinglar fram längs den smala trottoaren och han lutar sig mot hennes huvud. Och just då kommer jag på mig själv med att le, för jag ser hur lycklig han är. Jag hade inte sett det för två år sedan, men nu ser jag det. Att få se honom lycklig är det enda som betyder någonting, även om det innebär att han är det med någon annan. Jag fortsätter le när jag vänder mig mot mina vänner igen. Det är lördag kväll. Jag andas vinterluft och häller upp mangovin i en plastmugg. Tänker på hans charmiga leende som en gång gjort mig knäsvag. Och så skålar vi in 2012.
1. Hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till? – Sofia, ithink.
2. Vad kan du verkligen inte äta? – bönor
3. Vilken var den senaste filmen du såg? - 500 days of summer.
4. Har du bra självförtroende? – nej, tyvärr
5. Äger du en onepiece? – nej :(
6. Snusar eller röker du? - nej
7. Beskriv ditt drömutseende – Willa Holland
eller
Natalie Portman
eller
Andriana Lima
eller
Megan Fox
eller
Nina Dobrev
8. Skriv namnet på någon du ser upp till – mina föräldrar
9. Någon du har kysst – min spegelbild
10. Den du saknar – farmor och farfar
11. Den du senast sov över hos – elin
12. Vem skrev du senast med på Facebook? - stella
13. Är du nöjd med din profilbild på Facebook? – ja, ändå.. det är ju min profilbild så jag måste väl vara liiiite nöjd
14. Vad väljer du, godis eller chips? – godis
15. Hur många har du haft sex med? – ingen
16. Skäms du över någon som du haft sex med? –
17. Vem skicka du senast ett sms till? - louise
18. Din absolut sämsta egenskap? – finns några stycken..
19. Din bästa egenskap? – haha det vet jag inte
20. En låt du är beroende av just nu –
21. Vad stod det i ditt senaste inkomna sms? – vet inte orkar inte kolla
22. Har du kysst ett ex efter att ni gjort slut? - nä
23. Kan man vara vän med sitt ex? – kan man väl
24. Har du kysst en kompis? - ja
25. Hur ofta dricker du alkohol? - aldrig typ
26. Vad är din åsikt om droger/folk som tar droger? – att de förstör för sig själva.
27. Har du provat på droger/rökt på någon gång? – nej, aldrig.
28. Hade du kunnat ha distansförhållande? - hade inte kunnat ha något förhållande alls.. haha
29. Vad handlade din senaste dröm om? – hemlis
30. Vad väger du? Är du nöjd med det? – 1 ton. skit nöjd!
31. Hur lång är du? Är du nöjd med det? – 165 typ. Nej
32. Vilken är den bästa svenska filmen? – kommer inte på, men typ... tzatsiki?
33. De bästa svenska skådespelarna? – fan. minns inte vad han hette :(
34. Vilken väljer du, Harry Potter eller Twilight? – hmmm.. twilight
35. Ditt humör för tillfället? – trött
36. En vacker person – Louise ♥
37. Accepterar du okända som vänner på Facebook? - haha nä
38. Vem kramade du senast? - min mammuuu
39. Vem träffade du senast? – min mamma, eller vaaa? vadå "träffa"?
40. Är du kär just nu? – nej
41. Någon du vill träffa - pow, vänta.. ska göra en lista
42. När grät du senast? Varför? – minns inte faktiskt..
43. Sminkar du dig varje dag? - ja
44. Vem är du mest lik, mamma eller pappa? – pappa
45. Är du helsvensk? - nej
46. Den bästa bloggen? – loveislikeoxygen
47. En artist du inte gillar – magnus uggla
48. En artist du gillar – chris brown, tyga, drake, j.cole, kanye west, jay-z, beyonce, p.diddy, christina aguilera, missy elliot, ciara, busta rhymes, birdy, coldplay, onerepublic, shakira, the pussycat dolls, sean paul, kan fortsätta hela kvällen....
49. Är du en nagelbitare? - nja, nej.
50. Vad vill du bli när du blir äldre? - rik (såklart)
Det krävdes en blick. En reaktion. Blod som koagulerade i ådror jag inte ens visste existerade. Hårstrån som reste sig på armar av en enkel beröring. Det kunde vara ett handslag. En kram. En arm runt en frusen axel. Det spelade ingen roll. Jag visste att han var äkta. Det var därför jag aldrig släppte taget, det var därför jag aldrig gav upp. Känslan av att han var för bra för mig var vanligtvis slående och jag var ofta rädd att jag inte skulle klara mig utan honom. Att min värld skulle rasa samman när (inte om) han gick och att mitt hjärta skulle sluta slå när jag inte fick höra hans röst. Det var vanligt förekommande och på kvällarna när han inte hörde av sig kunde jag sitta i mitt rum och undra vad jag gjort för fel. Analysera vilka ord jag sagt och vilka signaler jag gett. Klandrat mig själv, hatat honom, tyckt synd om mig själv, saknat honom.
Jag vet inte vem som släppte taget först - jag eller han. Det spelar nog ingen roll egentligen. Skuldkänslorna ligger ändå och tynger ner mina axlar och de ångestfyllda känslorna skaver mot mitt bröst. Jag kan inte göra något åt det. Jag saknar honom. Alldeles för mycket. Men det kommer gå över, jag vet det. Jag är bra på att bearbeta saker och jag är bra på att stänga ute människor ur mitt liv om jag vill det. Det har gått flera veckor, kanske månader sedan vi pratade nu. Det har blivit precis som jag befarade. Vi gled ifrån varandra och det gick egentligen alldeles för fort för jag hann knappt reagera. Men vet ni vad? Jag gick inte sönder. Min värld rasade inte samman. Jag överlevde. Och hjärtat slår fortfarande.
Stundvis är det bra. Faktum är att det ibland är så bra att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. När din röst säger mitt namn. När din beröring ger mig rysningar. När du tittar på mig. Magiskt. Oskyldigt. Farligt. Fina komplimanger som gör att jag vill skrika av lycka och ord som får hjärtat att slå sönder bröstkorgen. Det är så. Ibland finns känslorna där och och då fyller de mig från huvudet ner till tårna. Stannar någonstans på vägen och ger mig fjärilar i magen. Så är det. Ibland är jag lycklig. Vissa gånger vet jag vad jag vill och andra gånger har jag ingen aning. Önskar att jag var mogen nog att kasta mig in i något okänt för en gångs skull. Satsa allt. Inte tänka på konsekvenserna. Jag vill kunna släppa allt. Somna mot din axel och vakna mot ditt bröst. Känna mig trygg. Inte kasta hårda ord mot de som står mig närmast för att de vill att jag ska våga. Det går per automatik. Jag kan inte styra det. Taggarna fälls ut för att jag hatar att gråta. Jag vill inte gråta. Speciellt inte över en kille. Inte igen. Jag har gjort det för många gånger och nu är det nog. Jag vill inte.
Så jag låtsas som att jag inte känner något för dig, för då kanske känslorna försvinner. Hatar mig själv för att jag är så feg. Det värsta som finns är att leva i förnekelse, men jag gör det för att jag inte vet vad du tycker om mig ännu och jag går hellre omkring ovetandes än sårad. Trycker undan känslorna och kastar bort orden. Ligger ensam i min säng och tänker "ingen får veta vad jag känner, för då blir det bara värre". Trycker in hörlurarna i öronen. Blundar. Försöker tänka på något annat än dig, dig, dig. Men det spelar ingen roll hur mycket jag förnekar det, för någonstans där längst inne vet jag att allting jag önskar ska ta slut varje dag har bara börjat.
Jag plågas av ovissheten, hatar att inte veta. Hatar att gå runt på gatorna och undra om han tänker på mig lika ofta som jag tänker på honom. Jag blir förvirrad av hans beteende och hans dubbelspel driver mig till vansinne. Jag ser hur han pratar med andra tjejer, samtidigt som jag vet att han säger saker till mig som han inte säger till någon annan. Förvirring. Total förvirring. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte ha honom på låtsas. Jag vill inte känna doften av hans parfym på min finaste tröja och jag vill inte sakna hans skratt. Vill inte titta på bilder av honom och känna hur hjärtat slår snabbt. Jag hatar det.
För några dagar sen sa jag till en av mina vänner "jag hatar att jag har fallit för honom. den enda killen jag kan vara mig själv med, den enda killen som hör av sig även fast jag är så feg, den enda killen som förstår mig. jag hatar det, jag vill inte förstöra det vi har. varför har jag fallit för just honom?". och hon svarade "det är väl just därför. för att du kan vara dig själv med honom, för att han hör av sig fast du är feg, för att han är den enda som förstår dig. det är därför.". Precis så är det nog också. Jag tycker om honom för att han är som jag. Jag förstår inte varför han inte ser det. Men jag är rädd och vill inte visa mig svag så jag låtsas som att jag inte behöver honom, även fast jag gör det.
Och nu kommer han säkert träffa någon annan. Någon som är både bättre, roligare och sötare än jag. Jag beskyller mig själv för att jag är så feg och rädd att bli sårad, men det är bara så svårt att berätta för honom vad jag känner. Så jävla svårt. Jag oroar mig hela tiden för att jag ska förlora honom. Flera nätter har jag legat vaken och längtat efter honom och förberett mig på ännu ett krossat hjärta för jag känner att det är på väg att hända igen. Tidvis tänker jag "äsch, jag klarar mig utan honom, livet går vidare", men egentligen vet jag att jag bara ljuger för mig själv. Det får inte hända. Om jag förlorar honom kommer jag aldrig mer våga bli kär i någon igen. Han får inte lämna mig ensam. Vi är precis likadana och därför passar vi bra ihop, det bara är så. Vi skulle ju inte släppa taget. Inte ens litegrann. Det var ju det vi sa. Det var ju det du lovade.
Det är jobbigt att vara olyckligt kär. Jag vet. Jag har varit där och fastnat i träsket och hatat ovissheten mer än allt annat. Dansat bredvid honom i någon annans lägenhet och känt rysningarna längs ryggraden när han sagt mitt namn. Bestämt mig för att säga något om mina känslor men ångrat mig. Gång på gång.
Jag har inte haft någon att prata med, för det värsta jag vet är att sätta på mig offerkoftan och låta folk tycka synd om mig. Jag vill klara mig själv. Vill vara en stark person. Oftast går det bra, jag löser mina egna problem och de som inte går att lösa får ligga och trycka sönder bröstkorgen tills jag inte orkar mer. Då sätter jag in hörlurarna i öronen, blundar och lyssnar på musik så högt att jag inte märker av omvärlden. Tänker "Nu får han som han vill. Nu ligger jag och känner mig ensam och trasig på grund av honom, hoppas det känns bra nu". Fast det vet jag att det inte gör. Inte egentligen. För han har alltid brytt sig om mig på ett sätt som inte går att förklara. Han ville aldrig såra mig, det var aldrig medvetet, det är jag helt säker på. Allting bara hände.
Det går att hålla saker för sig själv, men bara till en viss punkt. Det kommer alltid komma en dag när det brister. När han tar någon annan i handen och låter någon annan ligga lutad mot hans axel och dricka upp hans öl. När han säger till någon annan att han bryr sig och att han alltid kommer göra det. När det finns någon annan. Då rasar allting. Jag vet hur det känns, för jag har varit där också. Jag har suttit i soffan på en hemmafest och sett hans rygg när han gått iväg och längtat efter hans doft så mycket att jag helt plötsligt blivit desperat och öppnat upp mig för någon för första gången. Pratat ut om allting med min bästa vän och gråtit mitt i en vägkorsning. Kramat om och lutat mig mot axlar som inte är hans. Hört mina killkomipsar ropa mitt namn från andra sidan gatan, som en bekräftelse på att allting är okej. Det var det inte då, men det är det nu. Det är okej nu. För när jag berättat allting för den människan jag utan tvekan skulle offra mitt liv för släppte allting. Som jag hade förutspått från första början. Och hon är den bästa vännen man kan ha för den kvällen sov jag på hennes soffa. Åt glass mitt i natten och tittade på Sex and the city tills vi slocknade. Blev försäkrad om att allting skulle gå över en dag, att jag förtjänade någon som inte leker med folks känslor. Och jag skakade på huvudet och sa att hon inte förstod någonting om hur jag kände fast egentligen förstod hon nog bättre än jag själv någonsin gjort.
När hjärtat väl gått sönder vet man aldrig hur länge det tar innan det blir helt igen. Det kan ta två veckor eller ett år. För mig tog det väldigt länge, men nu när allting är okej igen har jag lärt mig en sak: man måste våga chansa. Livet är för kort för att man ska gå miste om möjligheter och släppa taget om människor som betyder mer än ord kan förklara. Kanske låter det bara som en löjlig tonårsklyscha, men det är faktiskt sant. Visserligen fick jag mitt hjärta krossat när jag föll för någon som i sin tur föll för någon annan, och jag beskyllde mig själv för att jag aldrig vågade berätta om mina känslor för honom. Men jag blev i alla fall en livserfarenhet rikare. Och nu håller jag kanske på att falla för någon på nytt och om jag får chansen tänker jag inte låta den gå förlorad. Jag har fått mitt hjärta krossat en gång och jag vägrar låta det hända igen. Inte under de här omständigheterna.
Det viktigaste man kan göra, det är att lära känna sig själv. När man börjar göra det är man rätt ute. Jag tycker det är alldeles fascinerande att lära känna mig själv. Det finns så många delar jag inte förstått mig på men nu gör mer och mer. Som alla mina känslor, alltså, de är helt sjuka. Detta starka behov av att känna något, vad som helst, det är otroligt. Men jag har accepterat dem och jag vet att de ibland är både överdrivna eller till och med påhittade. Jag kan ställa mig utanför mina känslor och skratta åt dem, jag förstår att de ibland är uppfunna i mitt lilla huvud. Låter det sjukt? Kanske, men det är så jag är. Överdriven i mina känslor, mitt agerande, i mina val. Jag pratar alltid för högt och bråkar för mycket. Älskar för länge och hatar för starkt.
Ibland kan jag sitta på en känsla och tänka att nej, det här ska jag inte agera ut, släpp det och gå vidare. Men så ska jag alltid vara så jävlig och agera i alla fall. Vilket slutar med att man börjar bråka med någon man älskar, tjafsar med en vän i onödan, gör en move på en kille och sen kommer på i efterhand att man inte alls vill ha honom, berättar något för någon som man sedan ångrar. Ni vet. Jag måste lära mig att bara hålla käften ibland. För mitt eget bästa. Men det är så svårt när man stör sig så jävla mycket på något ibland. Så svårt att bara släppa det och rulla vidare i livet. Jag måste alltid ta upp det, agera, göra slag i saken.
Det jag lär mig mest av detta är att det kommer nya grejer. Jag kan hantera mina känslor, även om jag agerar ut dem, för att jag vet att det kommer nya känslor sen. Ingenting är bestående och kanske är det just det som ibland får mig att bli sorgsen, och ibland överlycklig. Det kommer nya känslor, ny kärlek, nytt hat, nya vänner, nya problem och nya lösningar. Ljuset kommer igen och så även mörkret. Ingenting varar och så är det med det.
Det gör ont att vara olyckligt kär. Jag vet hur det känns. Jag har varit där och det skulle kunna få ett helt kapitel i min bok som jag någon gång hoppas få ge ut. Jag vet hur det känns att hata och älska på samma gång. Jag vet hur det känns att få hjärtat utrivet och trampat på. Jag vet hur det känns att bli behandlad som skit. Det gör ondare än allt annat att inte bli sedd. Att stå bredvid honom i elevfiket när han pratar med en annan tjej. Jag vet hur det är att ligga ensam hemma och låta det svarta sminket färga av sig på de vita lakanen. Jag vet hur det är att smsa någon utan att få ett svar. Jag vet hur det är att springa flera kvarter med gråten i halsen och inte stanna förrän man är hemma. Det spelar ändå ingen roll. Det finns ingenstans att gömma sig från olycklig kärlek. Alldeles för många gångerhar jag gjort saker på hans villkor. Jag har alltid träffat honom när det passat honom. Och jag har varit så dum och tagit emot hans hårda ord och jag har gråtit när vi har bråkat men jag har alltid, alltid förlåtit honom. Tänkt att det nog är värt att glömma och förlåta, för kanske kanske tycker han om mig utan att jag vet om det. Jag har letat överallt efter känslor som varit försvunna och undrat var de funnits någonstans. Om de funnits överhuvudtaget. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel. Jag ville bara få honom att älska all musik, alla känslor, alla dofter. Så som han fick mig att göra. Allting han tyckte om blev underbart för mig. Ibland lämnade jag min jacka hemma för att jag skulle få låna hans. För hans jacka doftade så gott och den kändes så rätt runt mina axlar. Jag kunde längta efter att få lägga armarna runt hans hals och röra hans nacke och känna doften av hans hår. Samtidigt visste jag att jag aldrig skulle få hålla om honom på ett sådant kärleksfullt sätt. Det som gjorde mest ont var inte att vi aldrig blev tillsammans. Det som gjorde att jag blev trasig och ledsen på insidan var att jag visste att ibland när jag låg där hemma och grät och svor och hatade mig själv så befann han sig någon annanstans och värmde en annan tjej i kylan. Strök någon annans kind och kysste någon annans panna. Och det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. Till er som också har känt såhär: gå inte sönder. Slösa inte bort fredagskvällar på att ligga hemma och tänka "jag förtjänar inte att ha roligt med mina vänner". För det gjorde jag, och det ångrar jag. Jag ångrar det så in i helvete. Nu vet jag att det finns andra killar som kan behandla mig på ett bättre sätt än han har gjort, och olycklig kärlek går faktiskt över. Det finns någon för alla. Nu kan jag titta honom i ögonen utan att känna varken kärlek eller hat, för jag är inte beroende av honom längre. Jag kan stå på egna ben och jag kan kyssa andra killar och jag kan dansa hela nätterna för jag känner ingenting för honom längre. Och aldrig mer ska jag låta mig själv dra täcket över huvudet och gråta och tänka "fan, vad jag är dålig och värdelös". Aldrig någonsin. För den killen som får mig att tänka så är inte värd mina tårar.
